Stadslivet har ännu inte börjat

De senaste åren har det uppstått en förnyad diskussion om staden och det urbana, en diskussion som pågått internationellt sedan 1990-talet, men som nu blivit aktuell även i Sverige. Den svenska debatten präglas dock av en påfallande teoretisk karaktär och förs märkligt frikopplad från en reell politisk, samhällelig, ekonomisk och arkitektonisk kontext. Få av debattens aktörer är stadsplanerare eller arkitekter. I den mån arkitekter eller stadsplanerare deltar i diskussionen verkar de som teoretiker; kritiskt eller teoretiskt inriktade ritande och byggande arkitekter utg ör ett försvinnande fåtal.

Uppdelningen mellan teoretiskt (kritiskt) inriktade skrivande arkitekter respektive pragmatiskt inriktade ritande och byggande arkitekter visar sig mycket tydligt i ett stadsbyggande och i en arkitekturproduktion som uteslutande präglas av okritisk och menlös stilarkitektur eller politisk opportunism. Samtida svensk arkitekturproduktion utgörs av en estetiserad arkitektur där internationella förebilder kopieras, men där allt eventuellt kritiskt eller politiskt innehåll desarmeras. De internationella förebilder som används lösgörs från regional-, politisk- och teoretisk kontext för att fem eller tio år senare i en svensk kontext presenteras som nyskapande, men då enbart utifrån projektens estetiska kvaliteter. Detta påvisas dagligen i bostadsproduktion och i produktion av offentliga byggnader, i stadsbyggande och samhällsplanering. Det fysiskt byggda visar med pinsam tydlighet den svenska arkitektur- och stadsutvecklingens provinsiella karaktär och det i arkitektkretsar använda positiva omdömet ”bra (intressant) för att vara svenskt” äger beklämmande giltighet.

Situationen är inte förvånande då politiskt intresse för arkitektur uteslutande inskränker sig till en för konsumtionskulturen hanterligt banaliserad designnivå –när blev arkitektur en underavdelning till industridesign?- alternativt används som politiskt verktyg i mandatperiodspolitiken. Stadsbyggande reduceras till en fråga om stil (när det gäller bostäder) respektive anpassning till en allomfattande konsumtionskultur (avseende vad som kan glasas in för att generera än mer konsumtion). Redan existerande bebyggelse tillsammans med konsumtionskulturen dikterar vad som anses möjligt att skapa. Stadsbyggande med politiska förtecken diskuteras inte, med undantag för politiska prestigeprojekt där ett enskilt, politiskt opportunt projekt presenteras i populistiska termer för att kort därefter falla ur den politiska (och mediala) agendan. Dessa projekt är såväl harmlösa som direkt meningslösa; att arbeta för ett långsiktigt arkitektur- eller stadsbyggnadsprojekt med verklig politisk betydelse och ett analytiskt perspektiv vidare än en enskild plats eller byggnad, verkar i denna populismens tid avfärdas som politiskt självmord. Bostäder på Sergels torg, förment nyskapande bostadsutställningar, studentbostäder i skatteskrapan i Stockholm, ett vridet flerbostadshus i Malmö - arkitekturprojekt är samtidens ryttarstatyer. Sammantaget medför detta en olycklig reducering av arkitektur- och stadsbyggnadsbegreppens komplexitet, med allt vad dessa inbegriper av teoretiska, politiska, kulturella, sociala och ekonomiska aspekter.

Stockholmssyndromet är ett initiativ till att bredda och fördjupa diskussionen kring arkitektur, urbanism och stadsbyggande, med staden Stockholm som utgångspunkt. Samtliga medverkande är yrkesverksamma ritande och projekterande arkitekter, boende och verksamma i Stockholm. Det vi har gemensamt är att vi tröttnat på en visionslös och banalt estetiserad arkitektur samt ett samtal om staden och det urbana som inte höjer sig över konsumtionskulturens och marknadsanpassningens nivå. Vi är övertygade om att ett teoretiskt grundat kritiskt förhållningssätt till arkitektur och stadsplanering är av fundamental betydelse i vårt arbete som utövande arkitekter. Arkitektur och stadsbyggande är komplexa discipliner och varken kan eller bör reduceras till enskilda, separerade entiteter: arkitektur och stadsbyggande är av nödvändighet politiska diskurser såväl som estetiska discipliner. Arkitektur, urbanism och stadsbyggande måste uttryckas och diskuteras i termer av politik, ekonomi, samhällsbyggande, kultur, filosofi, ideologi, estetik. Att begränsa diskussionen är att begränsa möjligheterna.

Stockholm i maj 2005

 

Samtliga texter är producerade av redaktionen, om inget annat anges. Stockholmssyndromet publicerar nytt material varannan månad.

Redaktion:
Karin Ask
Anna Carlquist
Joel Hedgren
Andreas Hermansson
Samuel Lundberg
Joar Sörman
Erik Törnkvist
Lena Viterstedt
Josefine Wikholm
Lars Åstrand

Kontakt:
red (at) stockholmssyndromet.se